Emma

Det var länge sedan jag skrev nått, jag har mest jobbat hela tiden så det har inte hänt så fasligt mycket att faktiskt skriva om.

En sak jag måste skriva lite om är ändå tisdagens sjuka upplevelse.
Jag slutade jobba klockan 12 och då hämtade Martin mig och vi åkte snabbt hem till mamma för att jag skulle få byta om lite innan dagens äventyr satte igång.
På schemat stod LISEBERG, för vår engelsman Stapsy - härlig kille han den där!- var sugen och vi var inte svåra att övertala! Så jag och mina sex grabbar trog i väg till Götet. Vi stannade såklart och fikade på vägen, mammaMarie hade packat en helt underbar korg med massa gott! Tack!
Väl framme blev det att trängas in tillsammans med alla Gothia Cup barn, men det var helt ok ändå. Inte så fasliga köer, har varit med om värre.
En sak som verkligen var värst och som jag hoppas aldrig få vara med om igen var att Rainbow kraschade, mitt framför ögonen på mig och allt känndes sjukt overkligt. Jag ville skrika men kunde inte, springa men kunde inte, hjälpa men kunde inte... sjukt.
Det mest sjuka av allt var att vi egentligen skulle åka den just då... killarna skulle bara köpa lite snacks och spela nått skyttegrejs som Martin vann en liten geting (bi/humla) som numera gänger på backspegeln i Göran (bilen), annars så skulle vi åka...

Så nu kommer det jag egentligen skulle skriva... Jag tror verkligen på något som styr det som ska hända i världen, hade de inte velat ha snacks just då och jag inte känt att jag inte orkade övertala dem så hade vi, med stor sannorlikhet, varit skadade och omskakade nu... Tack för det. Jag blev chockad nog som det blev ändå.

Ni skulle sätt uttrycken på barn, förändrar, parkvakter.... offer.... fy.
Nu får jag ont i magen av synerna, så tänker inte skriva mer.