Emma

Vissa tar med sig sin käraste, sitt barn, sin mp3, sin hund, eller som jag - mina tankar och min kamera. Några går, andra springer, vissa njuter och en del bara skyndar sig igenom, ser det som en jobbig del på sin stressade väg från
arbetet till hemmet.

Jag går, långsamt, kärleksfyllt, lite försiktigt.

Det finns asfalterade vägar och grus/jord-vägar men varför skajag andvända dem? Tittar åt höger, vänster, tar den stig som hjärtat slår lite extra för.
Klättrar över nedfallna träd, hukar under hängande grenar, undviker leran de första gångerna, kliver rakt igenom de andra.

Varför ska man bry sig?

Att gå utan mål, utan krav ta kort på det som lockar.
Stanna upp och tänka.

Varför är det ingen annan som har stannat? Varför skyndar alla förbi?
Varför slänger alla skräpet på marken, i min natur? I VÅR natur?
Förstår de inte hur illa det ser ut? Hur illa det är?

Jag plockar fickorna fulla med skräp men ju mer jag plockar, desto mer hittar jag.

Tvingas ge upp, en tvåsittssoffa går inte ner i fickan, inte heller en grill, eller en matta...

Sätter mig på en sten, solen skiner mig i ansiktet, det är kallt med solen värmer. Är det höst eller vår?
Jag vet inte, men det spelar ingen roll för det är NU.
Och det är Nu, som räknas.